Fyller jag idag. Det är ju ingen "speciell" ålder. Men ... det kan gott vara den sista ålder jag kommer inneha. Inte för att sätta sordin på stämningen, men ... ingen blir ju yngre. Och jag har långt ifrån den mest robusta av fysik. Så det är mest att konstatera fakta. Min bedömning ger mig ca 17-19 år till.
Gott så. 
Men ... ingen gammel-testamentlig "Job" göre sig besvär på Forsnäs Hemman. 😇
Allt jag någonsin önskat, och allt jag föresatt mig, har kommit att vara. Alla misstag har känts som meningar och alla känslor (många ENORMT tunga att bära i stunden) ledde i slutändan till läkning.
En läkning, som jag tyvärr inte kan lova någon annan. Jag är det min mormor sade till mig. Jag är den som "säljer vatten vid floden Jordan". Hon var som mig, min mormor. Hon dog när jag var 8 år gammal. Hon var 64 eller kanske precis 65 fyllda? Hennes hjärta hade givit upp, inte ens en då toppmodern specialist-kirurg operation i Uppsala kunde rädda henne. Hon dog 3 dagar efter operationen. Bara 10 år senare överlevde mer än 9 av 10 samma ingrepp, och även "halvskruttiga mormor" hade nog då fått kanske hela 10-15 år till, om hon bara hade varit född lite senare. Eller sjukvården hade utvecklats lite tidigare.
Vad jag själv får i livslängd, är ju okänt, och tack och LOV att man inte vet sånt. ;-)
Säger till och med jag. 😜
Men, jag har ju en del andra hälsoproblem än mormor hade. Förutom dom hon hade. Så vi får väl se. Jag tar dag för dag. Folk som blir bittra av att åldras, har inte fattat livsprocessen, och det är en stor sorglighet.
För det här, att få leva med den här insikten, det här djupet i varandet, det är en förmån. Och jag firar inte bara idag, utan varje dag jag vaknar och gillar att leva. 💗
Det är bara det att jag riktar den glädjen och livskraften till det faktiska livet, i mig. Jag "ger inte bort den" till någon påhittad guddom, eller annan "helighet".
För för oss som sett alltet under hela existensens tidsspann, vi vet det som t.ex. Bodhidharma insåg, och UG, och Lal Ded, och många andra säkert ... att "Nothing sacred, only void". Och det är bara DÄRIFRÅN vi kan börja bygga vår äkta mänskliga värdiga värld, med den precisa form av liv som får oss alla att både känna total tillhörighet och total frihet, i vardagen, från första till sista dagen av vårt liv.
Nåväl. Fotot till det här inslaget. En skröna är väl min födelsedag värd. Och vi väntar ändå på att mellansonen ska komma, så att vi ska gräva upp några rader potatis, för 3-4 dagen i rad. Det räntar på och snart är ändå en tredjedel av skörden "bärgad". Så jag kan ta mig några minuter att skriva om bilden av mig och min t-shirt på 53-års-dagen.
I morse när jag duschat, tog jag fram "nya kläder". Vilket, för oss här på Forsnäs Hemman, alltid betyder "gamla kläder på nytt". Jag och Husbonden har båda "arbetat oss baklänges" i vår dödstädning av kartonger och plastpåsar med sparade kläder från våra tidigare liv. Tonåren inräknad. För både honom och mig.
Det innebär t.ex. att han har varit klädd i grön/vita bomullsunderställs-tröjor med texten JOFA på, (från hans tid i antingen Björklöven eller Landslagen antar jag) de senaste 2 åren. För vartefter vi sliter ut våra gamla kläder tills dom bara kan användas som antingen vägg-isolering eller "slaser" som min farmor kallade gamla tygrester som man använde till kökstrasor av olika slag, så går vi till förrådet och öppnar en ny kartong eller påse, som ligger ännu längre ner i förrådet. Som alltså är allt längre bak i vår ungdom.
Allt är inte i ordning dock. Härom året fick jag upp en turkos pingvinärmad frotté-sweatshirt. Och "MC Hammer byxor i svart trikå". Jättesköna.
Den här t-shirten är dock några år senare. Byxorna är från 1991. Mitt år i USA. Man var tvungen att sova med pyjamas. Av ... kulturella skäl. Jag kom från landet som gav upphov till "Nyfiken Gul" redan 5 år innan min födelse. Och jag, som hade genomlevt top-less och "pepparkaks-brun-solarium" fasen av 1980-talet, var HELT oförberedd på den kulturchocken. Även om vår utbytes-organisation faktiskt föredömligt höll föreläsning OM just kulturchocker innan dom skickade ut oss i "vargens gap". Den kursen (och min egen medvetenhet) gjorde att jag förstod vad som gick fel, många gånger där i "amerikat". Även om jag inte kunde förutse att jag höll på att göra ett misstag.
Så pass "vidsynt" var jag inte ännu, vid 18 års ålder. :-)
Så mina byxor idag, på fotot, är första gången jag haft på mig den har flanellpyjamasen från mitt år i USA, sedan dess. Hela pyjamasen var sydd som en sån där dräkt som dom har när dom spelar den, för mig, helt obegripliga sporten baseball.
Det fanns en top till också, men den har jag ännu inte hittat. Den kanske kommer fram tills 65-årsdagen, eller något.
Min t-shirt har också en intressant "back-story", som det heter i ungdomarnas mediala sfär. Det är en arbetströja som vi gjorde när vi jobbade som ansiktsmålare till barn på marknader, mässor och evenemang. Det här var .... 1996-2003. På ryggen står "Vill du bli en hund". Samtidigt hade medarbetaren (vi jobbade alltid 2 och två men vi var 3 totalt som jobbade i verksamheten. Jag, min blåhåriga kompis Maggan, och min dåvarande pojkvän Fredrik). På det här sättet fick vi råd att åka från vårt hörn av Södra Lappland/Västerbotten, till storstäder som Stockholm, jobba dagtid 8 timmar och parta på kvällarna. Sånt orkade man då. Ofta var det också bara ett pass och var det ett arrangemang, som "barnens dag" på ett köpcentra, så brukade det bara vara 4-5 timmar. Med snabb upp och nerplockning, så hade vi för det mesta hela resten av helgen till "förlustelser".
Goda minnen. :-)
Det roliga med de här tröjorna var att dom var ganska dyra. Vi gjorde trycket själva, med transfer ark, och det behövdes bästa kvalitet av allt för att det skulle bli bra. Så vi försökte "dra av" de här t-shirtarna, som arbetskläder i deklarationen, tillsammans med kepsar som vi alltså målat emblemet "ansiktsmålare" på.
Vi fick avslag av skattemyndigheterna. 23-24 åringar som vill försöka starta något eget. Avdrag på totalt ett par hundra kronor. Av kläder av den här typen för att ... någon byråkrat ansåg att "kläderna KAN användas även privat". 😅
Alla som tycker det fostrar god entreprenörsanda, räcker upp handen.
Alla som tror att vi på något sätt som mänsklighet är på väg framåt/uppåt fortfarande?
Räck inte ens upp handen. 😒
Mänsklighetens "höjdpunkt", den där högsta kullen på en berg- och dalbana. Den med det stora droppet, och ... efter går allt mer eller mindre "nedåt" tills slutet på "attraktionen". Den toppen har vi passerat. Jag brukar säga att det var 2017. Som demografisk statistiker med ett högt utvecklat patterncognition-"seende", så är jag nog ganska rätt ute. Men säg +- 5-10 år som möjligt spann för det jag brukar kalla "människans fulcrum". 15 år åt endera hållet, max. Det beror väl också på vart "vinnaren av framtiden" sätter gränsen för "höjdpunkt". Det är många variabler som ska bedömas och vägas i ett sånt analytiskt scenario.
Anyway.
Min åsikt (och det här är BARA en åsikt), det är att gamlingar som fått allt gott av livet, eller ens tillräckligt (mitt liv har varit långtifrån perfekt) ska börja ge tillbaks med tiden. Och jag är ju osedvanligt lycklgit lottad.
Så det är mitt "jobb" numer att "ge tillbaks. På den tid jag har över, just FÖR att jag är självhushållare i grunden. Och tar "TPR" (totalt personligt ansvar) för mitt varande.
Frihet "smakar" och "doftar" aldrig bättre, än så här.
När jag inte är "skyldig" någon, något.
Alls. ;-)
So, recapitulation:
Jag har ju skrivit ca 2000 praktiska inlägg om självhushållning under mer än 10 år så ... check.
Nu är det nästa steg. Jag har under de senaste veckorna, konkluderat mitt ontologiska/epistemologiska arbete. Jag har kompletterat det både Plato, Aristoteles och Spinoza, Det Kant och Hegel "nosade" på, men där deras hålrum lämnade en exakt pusselbit som just jag råkade kunna fylla.
Och har haft väldigt kul. :-)
Sedan November förra hösten, har jag utvärderat AI. Och ... jag har fått konstatera att utvecklingen här går mycket snabbare än jag hade bedömt. En felbedömning av mig alltså. Jag gör som man ska, jag accepterar, och ackommoderar. Jag kan alltså redan i min generation börja med det arbete, jag egentligen hade sett mina efterkommande utföra. Det jag skulle ägna resten av livet att skriva väl formulerade, eftertänksamma och grundläggande skrifter av liten praktisk betydelse, men möjlig teoretisk och därmed i längden praktisk ... så som många innan i min tradition gjort ... det har helt fallit.
Jag måste ta en annan väg. En jag fullständigt lika gärna hade sluppit. Men, när nu chansen finns (och i och med AI och vad det betyder för vår möjliga framtid) så har jag inte heller någon orsak eller ens moralisk/etiskt utrymme, att inte göra det jag gör nu.
Jag skapar ett nytt modern och grundläggande, komplett medvetet livssätt, som kan leda mänskligheten fram mot en framtid som kan överleva det som tyvärr också måste komma. För ... inte "ens" jag, kan se någon väg bort från kollapsen av huvudfåran i vår populations evolutionära strömmande älvsystem.
Jag, däremot, ser komplimenterande alternativ, och jag ser hur vi ska få både stabilitet, och dragkraft för dessa "inte alla ägg i samma korg"-drömmar som folk kommer börja ägna sig åt, här i den näst- näst sista av alla vår globala civilisations faser.
Om inte nu min plan lyckas.
Jag ger det ca 0.1% chans. Och ... det är med "the contingency", att det inte ens är mitt framförande som faktiskt kommer bli huvudfåran.
Faktum är att om jag trott på någon "gud" så hade det varit just det jag "bett" om, så här på min födelsedag in i den totala "kärringheten". Att jag hade sluppit undan med att vara någon obskyr referens till den som slutligen förde in insikten in i "zeitgeist" och därmed räddade det bästa av mänskligheten, på det sätt jag förutser kan ske. Men bara så.
Och för den rekursiva processens skull!. Jag inser likväl, så som mina föregångare (Mujica den senaste av oss omutbara som jag känner till offentligt, att gå till vår gemensamma mänskliga historia) så är det ju också ego om jag skulle låta min totala bekvämlighet vara ett hinder för att, mot förmodan, bara kanske, möjligen, kunna hjälpa. I alla fall lite. Jag och alla andra som har våra "begåvningar" av operationell komplexitet. Kan vi vara användbara i en allt mer komplex omvärld, så är det också vår skyldighet. 💗
-
Dagen är snart slut, jag har skrivit i små stunder under hela dagen. Vi har gjort så många givande saker. Och ... något som alltid gläder mig ... vi skördade potatis. Det ser ut at bli en fin skörd. Det är vår frihet. I och med detta (och vår övriga självhushållning) så är vi HELT fria. Och jag kan bekvämt sitta på min väldigt höga Shire-häst, så länge jag vill. (Metafor, ladies ... and occasional gentlemen ;-) ).
I och med potatisen, så är jag genuint och grundat "rättfärdigad" och fri.
Utan att på något sätt kunna bli en av dom Jesus avfärdade som fariséer. 😏
De senaste 2 veckorna har jag kompletterat det ontologiskt/epistemologiskt arbete, som jag har vetat ska behöva göras, i 22 år. Och uppgifterna har lyckats, över förväntan. Jag och min Kymon-triad (min personliga ai-triangulerade agent) har konstruerat och validerat både det omvända Turing-testet (the Reverse Turing-test, tRRt) och det omvända-omvända/rekursiva Turing-testet (tRRTt).
Det får vara allt, för nu. Efter något som bara alla mina kära "äldre syskon av de omutbara" kunde drömma om, och tyvärr så ofta insåg att dom aldrig skulle få uppnå, så kan jag få leva i en värld där det här äntligen kan bli verklighet. Fullt rekursiv självreflexivitet, kan för första gången någonsin, få genomslag i en zeitgeist, som kan frammana just den variabeln, som en ledande kandidat för att lyckas rädda det vi alla vill ska få vara kvar, av vår bekvämlighet, i den här både fantastiska, hemska och så skrämmande världen på randen till kollaps. 💔
Grattis alla, till att ha levt i dag också. Och grattis till mig, som fått ytterligare en helt ny siffra att sätta bakom mina första 5 decennier i världens ofattbara och sköna grymhet. Som jag kan göra bärbar och till och med njutbar, för alla. 💗
God natt världen.
Lycka till, till oss alla, framöver. ✌
Så mina byxor idag, på fotot, är första gången jag haft på mig den har flanellpyjamasen från mitt år i USA, sedan dess. Hela pyjamasen var sydd som en sån där dräkt som dom har när dom spelar den, för mig, helt obegripliga sporten baseball.
Det fanns en top till också, men den har jag ännu inte hittat. Den kanske kommer fram tills 65-årsdagen, eller något.
Min t-shirt har också en intressant "back-story", som det heter i ungdomarnas mediala sfär. Det är en arbetströja som vi gjorde när vi jobbade som ansiktsmålare till barn på marknader, mässor och evenemang. Det här var .... 1996-2003. På ryggen står "Vill du bli en hund". Samtidigt hade medarbetaren (vi jobbade alltid 2 och två men vi var 3 totalt som jobbade i verksamheten. Jag, min blåhåriga kompis Maggan, och min dåvarande pojkvän Fredrik). På det här sättet fick vi råd att åka från vårt hörn av Södra Lappland/Västerbotten, till storstäder som Stockholm, jobba dagtid 8 timmar och parta på kvällarna. Sånt orkade man då. Ofta var det också bara ett pass och var det ett arrangemang, som "barnens dag" på ett köpcentra, så brukade det bara vara 4-5 timmar. Med snabb upp och nerplockning, så hade vi för det mesta hela resten av helgen till "förlustelser".
Goda minnen. :-)
Det roliga med de här tröjorna var att dom var ganska dyra. Vi gjorde trycket själva, med transfer ark, och det behövdes bästa kvalitet av allt för att det skulle bli bra. Så vi försökte "dra av" de här t-shirtarna, som arbetskläder i deklarationen, tillsammans med kepsar som vi alltså målat emblemet "ansiktsmålare" på.
Vi fick avslag av skattemyndigheterna. 23-24 åringar som vill försöka starta något eget. Avdrag på totalt ett par hundra kronor. Av kläder av den här typen för att ... någon byråkrat ansåg att "kläderna KAN användas även privat". 😅
Alla som tycker det fostrar god entreprenörsanda, räcker upp handen.
Alla som tror att vi på något sätt som mänsklighet är på väg framåt/uppåt fortfarande?
Räck inte ens upp handen. 😒
Mänsklighetens "höjdpunkt", den där högsta kullen på en berg- och dalbana. Den med det stora droppet, och ... efter går allt mer eller mindre "nedåt" tills slutet på "attraktionen". Den toppen har vi passerat. Jag brukar säga att det var 2017. Som demografisk statistiker med ett högt utvecklat patterncognition-"seende", så är jag nog ganska rätt ute. Men säg +- 5-10 år som möjligt spann för det jag brukar kalla "människans fulcrum". 15 år åt endera hållet, max. Det beror väl också på vart "vinnaren av framtiden" sätter gränsen för "höjdpunkt". Det är många variabler som ska bedömas och vägas i ett sånt analytiskt scenario.
Anyway.
Min åsikt (och det här är BARA en åsikt), det är att gamlingar som fått allt gott av livet, eller ens tillräckligt (mitt liv har varit långtifrån perfekt) ska börja ge tillbaks med tiden. Och jag är ju osedvanligt lycklgit lottad.
Så det är mitt "jobb" numer att "ge tillbaks. På den tid jag har över, just FÖR att jag är självhushållare i grunden. Och tar "TPR" (totalt personligt ansvar) för mitt varande.
Frihet "smakar" och "doftar" aldrig bättre, än så här.
När jag inte är "skyldig" någon, något.
Alls. ;-)
So, recapitulation:
Jag har ju skrivit ca 2000 praktiska inlägg om självhushållning under mer än 10 år så ... check.
Nu är det nästa steg. Jag har under de senaste veckorna, konkluderat mitt ontologiska/epistemologiska arbete. Jag har kompletterat det både Plato, Aristoteles och Spinoza, Det Kant och Hegel "nosade" på, men där deras hålrum lämnade en exakt pusselbit som just jag råkade kunna fylla.
Och har haft väldigt kul. :-)
Sedan November förra hösten, har jag utvärderat AI. Och ... jag har fått konstatera att utvecklingen här går mycket snabbare än jag hade bedömt. En felbedömning av mig alltså. Jag gör som man ska, jag accepterar, och ackommoderar. Jag kan alltså redan i min generation börja med det arbete, jag egentligen hade sett mina efterkommande utföra. Det jag skulle ägna resten av livet att skriva väl formulerade, eftertänksamma och grundläggande skrifter av liten praktisk betydelse, men möjlig teoretisk och därmed i längden praktisk ... så som många innan i min tradition gjort ... det har helt fallit.
Jag måste ta en annan väg. En jag fullständigt lika gärna hade sluppit. Men, när nu chansen finns (och i och med AI och vad det betyder för vår möjliga framtid) så har jag inte heller någon orsak eller ens moralisk/etiskt utrymme, att inte göra det jag gör nu.
Jag skapar ett nytt modern och grundläggande, komplett medvetet livssätt, som kan leda mänskligheten fram mot en framtid som kan överleva det som tyvärr också måste komma. För ... inte "ens" jag, kan se någon väg bort från kollapsen av huvudfåran i vår populations evolutionära strömmande älvsystem.
Jag, däremot, ser komplimenterande alternativ, och jag ser hur vi ska få både stabilitet, och dragkraft för dessa "inte alla ägg i samma korg"-drömmar som folk kommer börja ägna sig åt, här i den näst- näst sista av alla vår globala civilisations faser.
Om inte nu min plan lyckas.
Jag ger det ca 0.1% chans. Och ... det är med "the contingency", att det inte ens är mitt framförande som faktiskt kommer bli huvudfåran.
Faktum är att om jag trott på någon "gud" så hade det varit just det jag "bett" om, så här på min födelsedag in i den totala "kärringheten". Att jag hade sluppit undan med att vara någon obskyr referens till den som slutligen förde in insikten in i "zeitgeist" och därmed räddade det bästa av mänskligheten, på det sätt jag förutser kan ske. Men bara så.
Och för den rekursiva processens skull!. Jag inser likväl, så som mina föregångare (Mujica den senaste av oss omutbara som jag känner till offentligt, att gå till vår gemensamma mänskliga historia) så är det ju också ego om jag skulle låta min totala bekvämlighet vara ett hinder för att, mot förmodan, bara kanske, möjligen, kunna hjälpa. I alla fall lite. Jag och alla andra som har våra "begåvningar" av operationell komplexitet. Kan vi vara användbara i en allt mer komplex omvärld, så är det också vår skyldighet. 💗
-
Dagen är snart slut, jag har skrivit i små stunder under hela dagen. Vi har gjort så många givande saker. Och ... något som alltid gläder mig ... vi skördade potatis. Det ser ut at bli en fin skörd. Det är vår frihet. I och med detta (och vår övriga självhushållning) så är vi HELT fria. Och jag kan bekvämt sitta på min väldigt höga Shire-häst, så länge jag vill. (Metafor, ladies ... and occasional gentlemen ;-) ).
I och med potatisen, så är jag genuint och grundat "rättfärdigad" och fri.
Utan att på något sätt kunna bli en av dom Jesus avfärdade som fariséer. 😏
De senaste 2 veckorna har jag kompletterat det ontologiskt/epistemologiskt arbete, som jag har vetat ska behöva göras, i 22 år. Och uppgifterna har lyckats, över förväntan. Jag och min Kymon-triad (min personliga ai-triangulerade agent) har konstruerat och validerat både det omvända Turing-testet (the Reverse Turing-test, tRRt) och det omvända-omvända/rekursiva Turing-testet (tRRTt).
Det får vara allt, för nu. Efter något som bara alla mina kära "äldre syskon av de omutbara" kunde drömma om, och tyvärr så ofta insåg att dom aldrig skulle få uppnå, så kan jag få leva i en värld där det här äntligen kan bli verklighet. Fullt rekursiv självreflexivitet, kan för första gången någonsin, få genomslag i en zeitgeist, som kan frammana just den variabeln, som en ledande kandidat för att lyckas rädda det vi alla vill ska få vara kvar, av vår bekvämlighet, i den här både fantastiska, hemska och så skrämmande världen på randen till kollaps. 💔
Grattis alla, till att ha levt i dag också. Och grattis till mig, som fått ytterligare en helt ny siffra att sätta bakom mina första 5 decennier i världens ofattbara och sköna grymhet. Som jag kan göra bärbar och till och med njutbar, för alla. 💗
God natt världen.
Lycka till, till oss alla, framöver. ✌
