Bio-kol på enklast vis.

Äntligen är årets biokolstillverkning (rensning av lägdan/ängen) färdig.
Vi har hållit på i fem hela arbetsdagar utspritt över ca 2 veckor. En dag per brasa. 😊

"Terra preta-Greta" i högsta hugg. Tyvärr med en "kort-kratta". Den långskaftade krattan hade brutits av dagen innan.

Under våra primitiva förhållanden (när vi inte använder bensin/olja i onödan), med såna enorma mängder sly och så långa avstånd använder vi enklast möjliga teknik. Man skulle kunna kalla det "kon-ugns-bränning" på stenåldersvis. Vi staplar riset kompakt och låter det ytterligare tryckas ihop av de ca 2 meter snö vi får under vintern. När toppen av rishögen torkat upp på våren tuttar vi på uppifrån. På så sätt brinner elden och äter sig nedåt i högen. 👍

I praktiken fungerar den här bränningen genom att den skapar en naturligt konformad förbränningsugn, med bara mindre (lagom) mängd syre som tränger in från botten och göder elden medan själva elden håller förbränningszonen relativt syrefri från toppen. Med den här metoden får vi stora volymer av fin kol även om det kan verka som man helt enkelt eldar en "vanlig brasa". 😏

Den färdiga "produkten". Biokol, nu ska den bara läggas på trädgårdslandet och få bidra till en ökad bördighet i vår magra jord. 

När högen brunnit ut i mitten och bildar en tydlig ring, kan man stå och mata på nytt ris längs kanterna, så länge man orkar hålla på med det. Sen avslutar vi genom att fösa ihop de obrända större pinnarna längre och längre in mot mitten medan vi samtidigt kan kratta ut de färdiga förkolnade bitarna och vattna dom för att stoppa processen. Massor av fint kol blir det! Ljudet när man krattar ut de små svarta plupparna, det klingar som som krasigt glas! Helt ljuvligt!  😊

Vi har en särskild kratta med extra långt skaft för att kunna kratta ut så mycket av kolet som möjligt utan att bränna av oss ögonbrynen. Sen skyfflar vi upp de färdiga kolbitarna i en skottkärra och kör iväg till trädgårdslandet. Gräver om landet lite grann tillsammans med gödsel, på så sätt "laddar vi kolbitarna med näring" utan att behöva göra det som ett extra arbetsmoment. OCH detta är sista gången vi överhuvudtaget kommer gräva i landet. Efter detta kommer odlingsbäddarna enbart täckodlas och aldrig beträdas eller grävas på igen. De första 30 kvadratmetrarna av sånt här land blev klart för två år sedan, dom är ljuvliga. Förra året hade vi ingen slybränning, men med kolet från dessa fem brasor i år kommer vi kunna färdigställa 60-100 M2 odlingsbäddar till. 👍

Slutligen kan jag konstatera att eldningsdagarna på våren är underbara av en annan orsak, det är ett av få tillfällen jag och Husbonden får möjlighet att jobba hela dagar tillsammans. Även om vi båda jobbar hemma med självförsörjning så går mesta tiden åt att utföra enskilda arbetsuppgifter på varsitt håll. Men de här fem dagarna får vi verkligen umgås, berätta "rövarhistorier" och hitta på skojigheter. Roligast i dag var när jag fick ett nytt smeknamn. Husbonden har uppenbarligen plockat upp att miljöarbete är "inne" och anser numer att jag ska kallas för "Terra preta-Greta". Vi skrattade så vi grät. 😂
Insider-skämt. Den svartjord som bildas när man blandar i biokol kallas ibland  med en snobbig term "Terra preta". Och tillägget "Greta" bör väl inte behöva förklaras för någon som tagit del av några nyheter på sistone. 💗
Jag kanske får börja med flätor.😜


Uppdatering dagen efter: En av många fina skottkärror kol till trädgårdslandet: