Barn med noll uppfostran.

Sonen tar ner sin tvätt efter Europaresan. Han tvättade den själv och hängde upp den på tork igår. Och nu tar han ner den, bär den till sitt rum, sorterar och lägger in i garderoben och byrån.
Han har absolut ingen uppfostran! 😊

Alltså inte på det sätt de flesta vanligen tänker på begreppet "uppfostran". Inga uttalade regler, ingen "struktur" för att forma beteenden. Inga samtal om hur man bör handla, inga straff. 😏

Bara allt annat som är föräldraskap. Mängder med kärlek, villkorslös acceptans av allas mänsklighet, både tillkortakommanden och de ljuvliga gåvor vi alla besitter. Varande i nuet.
-"Jag ser dig, men granskar dig inte". 💗

Det finns en författare som beskrivit det här på ett underbart sätt. Jean Liedloff, i en udda liten bok som heter "Kontinuumbegreppet". Den boken ska man inte läsa om man inte på allvar är beredd att göra upp med själva grunden i sitt liv och hela samhällsstrukturen. Den kan förstöra tillvaron så som de flesta känner. Men det här synsättet kan samtidigt skapa ett nytt liv, som är SÅ mycket mer grundat och riktigt. 👍

En enda gång i mitt liv har jag skrivit en insändare. Det var när vi i Vilhelmina hade föreläsarbesök av en väldigt gammal skolpsykolog (av den äldre skolan) som i princip rakt av rekommenderade olika varianter av barnmisshandel som "korrekt uppfostran".  😔

Så bakvänt vissa människor tänker. Så här skrev jag bland annat i insändaren: " Jag tycker att barn är värda att älska i sig själva. Om vi vuxna är bra rollmodeller och beter oss respektfull mot våra barn så kommer de växa upp till bra människor. Alldeles av sig själva, för att de vill bli som oss. 💕"

När jag tittar ut genom köksfönstret och ser min 15-årige son nu ikväll, så känns det som jag inte hade helt fel den där gången när jag skrev den insändaren vid hans andra födelsedag.

(Sonen visste inte att jag tog bilden när jag tog den, men godkände innan att jag lade ut det här).