Motorcykel-mania.

På morgonnyheterna möttes vi av ett välbekant ansikte. Brorsonen Martin, barnens kusin. Han berättade om den svåra motorcykelolycka han råkade ut för, för snart ett decennium sedan och all smärta och eländet den förde med sig. 😔

Det handlade om hans tandimplantat idag, men det var mycket, mycket mer som blev brutet och krossat i hans kropp den dagen. Och Martin, som är så fin, och rolig, och smart och stilig, måste leva med smärta och jobbigheter kanske i resten av sitt liv. 💗

Det går att se inlägget här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/inflammationer-runt-tandimplantat-bryter-ned-kakbenet  Eller på riksnyheterna ikväll.

Jag har aldrig varit någon överbeskyddande mamma, här har barnen lekt fritt ute, ätit jord och stenar, hanterat knivar och gått långa ensampromenader i skogen omkring oss utan att vi har satt onödiga skyddsgränser. Men även om jag inte har några fobier jag överfört, så har jag inte kunnat dölja vad jag tycker om motorcyklar. 😖

Under min uppväxt har dessa orsakat enormt elände bland mina nära och kära, otäckt många gånger. Jag har haft tre pojkvänner där två av deras bröder dött på motorcykel och en blivit så allvarligt skadad att han, liksom Martin, dras med livslånga besvär. Och då har jag inte ens haft särskilt många pojkvänner i livet. Dessutom hade två av pojkvännerna flera andra nära släktingar som dog och blev illa skadade i olyckor, en farbror och en kusin. En av mina nära släktingar fick missfall efter en motorcykelolycka. Och jag har själv kommit fram till två olika olycksplatser, fast jag inte kör särskilt mycket bil. Båda tillfällena var mycket upprörande men vid en av olyckorna såg jag syner jag aldrig, aldrig skulle vilja behöva tänka på igen. 💔

Precis när vi hade flyttat hit till Forsnäs Hemman, bestämde sig lokala bilskolan för att deras övningsrutt för motorcykelkörkortselever skulle gå rakt genom vår by, på vår byaväg. Så våra barn är väldigt insatta i exakt vad jag tycker om motorcyklar, det gick bara inte att dölja i det läget, när de åkte förbi oss flera gånger om dagen. När äldste sonen kom i moppeåldern och körde fram och tillbaks till tätorten längs E45 i mörker och dåligt väder hade jag kanske mitt livs värsta föräldrastunder. Nu har yngste sonen kommit i samma ålder och beslutat sig för att inte köra moppe. Det kan hända att jag råkat överföra min motorcykelaversion till honom.
Men jag måste säga, det gör mig ingenting. Jag är bara glad! Tacksam, rentav. 😉