Sportlovsskidor

Vilken lovvecka! Fantastiskt väder, fantastisk snö och tja, inte proffs-skidspår, men Husbondens vintervägar är verkligen heltoppen för att ta sig ut i skogen!

Efter vi insett att yngste sonen nu har större fötter än hela resten av familjen, så fick vi helt enkelt köpa nya pjäxor till honom. Hans första egna, som yngsta barnet har han alltid haft arvegods från storasyskonen.
Och så ut och åka! Ibland tar vi bara nån tur runt lägdan, ibland åker långt bort åt de gamla myrlägdorna där förfäderna dikade ut och bedrev myrslåtter. Ibland tar vi en tur till de delar av skogen som är bra att samla kåda i.
Hemmanet har både ren urskog som aldrig rörts av mänsklig hand och naturskog. Alltså skog som har varit brukad under lång tid, men väldigt lite brukat och med en enorm hänsyn. Enbart fåtal träd tagna här och där i naturlika mönster. De plättar urskog som finns lämnar vi också själva helt orörda, vi till och med begränsar vår egen rörlighet på dom områdena till enbart enstaka gånger per år. Kådan samlar vi på de delar av naturskogen som vi vet har en del skadade träd. Det är samma träd-individer som ger oss kåda med några års mellanrum, det är som om dom själva visar att dom har något extra att ge. Man börjar känna igen dom, som gamla vänner. De träden är bevarandevärda och unika på just sitt sätt.

Och kåda har man förutom kådsalva också uppskattat på annat sätt. Här ett utdrag från vår favoritbok Nybyggares dagliga Leverne, om en 1800-tals nybyggarfamilj i Vilhelminas fjällnära trakter.

"KÅDLETNING

 I ett par granar funno de spännkåda i sprickor på granarnas stammar nar vid marken. Där bröt gossen med  knivsudden  lös större och mindre kådstycken. Varje stycke skrapade han av på ytan och stoppade styckena i och tuggade den till en seg massa.  När han hade fått sin egen mun fullproppad med kåda skrapade han stycken, som han åt systern,  och hon tuggade ivrigt styckena till en seg massa i sin mun.

Men spännekåda var ingen riktigt god kåda. Barnen gingo därföre uppefter grankullen och letade efter någon gran, på vilken de skulle finna den goda och mjuka hackspitkådan. De gingo från gran till gran och sökte efter sådan kåda och till sist hittade de en gran, där sådan kåda stack fram ur granstammen såsom långa, gula spetsar ur hackspitringarna. Men dessa ringar funnos på stammen högt över marken. Jon Gustaf klättrade försiktigt från kvist till kvist och nådde ringarna. Där behövde han ej bryta lös kådan med knivspetsen, utan han behövde endast bryta lös de gula spetsarna med handen, under det han höll sig fast i granens kvistar med andra handen.

Men han hade ingen ficka på sina kläder att samla kådan i. Han måste därföre befalla sin syster att vara under granen och samla samman kådspetsarna, i den mån han släppte ned dem. Medan gossen var uppe i granen, hörde både han och hans syster, att modern på myren kåkade, hojtade, åt dem och de svarade med att kåka; de visste mycket väl, att modern hojtade åt dem, så att de ej skulle villa bort sig inne i den tjocka granskogen. När Jon Gustaf kom ned ur granen, såg han, att syster hade samlat samman på marken en hel liten hög av kådspetsar. Både han och systerntogo ur sina munnar den kåda, sam de hade där, och denna kåda klämde gossen mellan händerna, så att av den bildades två små kådkakor. Sedan fyllde de munnarna med hackspitkåda och tuggade den, till dess att denna blev riktigt mjuk och seg, varefter de togo ut den ur munnarna, då Jon Gustaf pressade ut den mjuka kådan mellan händerna. De lagade till sex sådana kakor och till sist stoppade de munnen full av den kåda, som fanns kvar på marken och gingo sedan åter till backen, där konten var.  Kakorna lade de i skuggan på ett rotben under den stora granen i kontens närhet. När de kommo från myren till backen, skulle modern och Arvid få två kådkakor var av gossen och flickan, så att de skulle få hava kåda i munnen och tugga den, under det de gingo och räfsade. En kaka var behöllo Jon Gustaf och flickan för egen räkning.

Det är egendomligt att komma ihåg, med vilken iver kvinnor och barn tuggade kåda i gamla dagar, nästan från morgon till kväll under somrarna och även under vintern, om man då lyckades få fatt på kåda. En kvinna satte icke litet värde på att få såsom gåva ett stycke eller en kaka kåda. I den gamla tiden hade blott en och annan enstaka person tandvärk. Man kan nästan misstänka, att den kåda, man då tuggade, skyddade tänderna mot sjukdom i dem."

Nybyggares Dagliga Leverne, O. P. Pettersson s. 45-47