torsdag 3 maj 2018

Jag har räddat ett liv.

Genom att hålla ögonen öppna på badhuset så räddade jag en liten flicka som hennes mamma tydligen var för upptagen för att hålla koll på.
Så här gick det till:
Min son var omkring 2 år gammal och jag hade just skrivit klart min sista forskningsrapport innan avhandlingen skulle slutföras. Jag hade jobbat med forskning nästan dygnet runt i 4-5 år, så jag tog semester. Rejält! Vi gav oss ut på en 3 veckors-turné runt halva Sverige. Jag hälsade på mina vänner som jag inte träffat på åratal, och för att erbjuda sonen roliga upplevelser så gjorde vi det han älskade mest, vi besökte badhus längs hela resan. Alla badhus vi kunde hitta. 😊Allt från de minsta, som i Iggesund (en favorit hos sonen) till dom allra största och nyaste, som i Södertälje.

På ett av de större badhusen hände följande: vi var vid barnavdelningen, det fans en sluttande "strand" ner i vattnet och en liten rutschkana. Sonen hade flytkuddar på armarna, men dom är ju inte en säkerhet, bara en slags leksak. Så jag var (som alltid) extremt vaksam. Jag släppte honom knappt från mitt grepp alls, och de korta stunderna jag inte höll i honom så tog jag aldrig ögonen från honom.

Men vi var i närheten av rutschkanan, och där lekte en liten flicka, ensam. Hon vara bara lite äldre än sonen, kanske 2½ år. Hon staplade fram och tillbaks i vattenlinjen med en hink och en liten plastbåt, men så fick hon för sig att klättra upp på rutschkanan. Det tog ett bra tag, för det var lite vingligt. Men hon var beslutsam och frimodig, så hon tog sig upp till toppen till slut, utan skador. Jag började titta mig runt omkring för jag hade svårt att se hur hon kunnat hålla på med detta i säkert 2-3 minuter utan att någon ansvarig vuxen uppenbarat sig. Men...det var tomt, jag såg ingen annan på minst 30-40 meters håll. Det här var tidigt en vardag och det var inte så välbesökt på badet.

Väl uppe på rutschkanan så tog det bara nån minut till för den tappra lilla damen att kasta sig nerför kanan, och åka rakt ner i plurret. Det såg ut som hon hade kul på vägen ner. Och hon skapade ett stort "plask" när hon plumsade i. Det var ju absolut inte djupt vatten där i barnavdelningen, kanske 40-45 cm vatten, bara så pass att en liten unge kunde åka en pytteliten kana ner där utan att slå sig på något sätt.

Så hon plumsade i. Sen hände inget mer. Ingen unge kom upp, bara lite bubblor på ytan, och tiden gick.

Jag vet inte hur andra reagerar när man ser dödsfara framför ögonen, man jag kände att tiden liksom gick enormt långsamt. Jag vet att jag hann titta noggrant åt båda hållen längs bassängens sluttande kant för att se om inte "mamma eller pappa" verkligen var där? 😞 Jag tittade på vattenytan igen. Ingen flicka uppenbarade sig, hon var kvar där under ytan och kom inte upp. Då insåg jag att tiden höll på att rinna ut och jag var den enda som kunde rädda henne. Jag gjorde det jag aldrig gjort förr, jag släppte sonen med både händer och ögon och plöjde fram genom vattnet. Det går så trögt att springa i lårdjupt vatten när man har bråttom, jag kände att jag inte var snabb nog. Jag var SÅ RÄDD!😓

Det hade gått kanske 30-40 sekunder totalt från när flickan plumsade i, tills jag kom fram till rutschkanan, tog tag i hennes knubbiga lilla kropp där på botten och lyfte upp henne rakt upp i luften. Adrenalinet måste gjort mig jättestark för jag höll henne på helt raka armar och samtidigt som hon spottade och fräste så drabbades jag av insikten att det här, det var riktigt nära katastrofen. 😨
Hon hämtade sig och jag lyfte ner henne och höll henne nära samtidigt som jag tittade tillbaks på min son. Det hade gått ca. 20 sekunder sen jag släppte honom. Han var OK, inte så konstigt Men jag kände en överväldigande känsla av lättnad och tacksamhet. För jag kramade just en liten människa som det hade hållit på att gå mycket värre för. När jag tittar tillbaks på flickan så ser jag en kvinna som i panik springer ut från fiket ca 40 meter bort och hennes vän som följer tätt efter. Dom två vuxna kvinnorna hade alltså suttit och talat över en "fika" i lugn och ro, medan dottern höll på att drunkna en bit bort.

Så fort mamman tagit flickan så plöjde jag genom vattnet tillbaks till sonen igen. Det kändes lika trögt och långsamt att springa genom vattnet på tillbakavägen, även om jag såg att sonen guppade på där i sina flytkuddar och med sin lekkrokodil. Jag har kanske aldrig kramat honom som då jag slutligen kom fram och fick hålla honom igen. När jag vände mig om såg jag mamman och vännen tillsammans med flickan som höll på att drunkna och ytterligare 4 barn halvspringa ut ur badhuset. Vi sade aldrig ett ord till varandra, jag vet inte namnet på flickan vars liv jag räddade.

Så här säger experten i tidningen idag: "Barn drunknar utan att det varken syns eller hörs". Helt fel, det hörs inte, men det syns. Men man kan inte SE vad som händer med sitt barn om man inte tittar på dom!!! 😠

Trots det som hände den dagen så var jag och sonen tillbaks på ett nytt härligt badhus redan dagen efter, och vi har nog varit en av de flitigaste gästerna på Vilhelminas lokala badhus under de följande 10 åren. Och inte en minut har jag släppt blicken från honom. Inte EN enda minut i sträck. För jag vet att det kan vara tillräckligt för att barn drunknar, jag VET det. 💔

Jag har ingen aning om hur många människors liv jag förstört eller försämrat, eller kanske räddat på ett mer indirekt sätt. Men jag vet att just nu lever troligen en 15-årig flicka i Mälardalen ett liv, förhoppningsvis ett lyckligt och normalt liv, enbart för att jag inte var så omedveten som hennes mamma.

Inga kommentarer: