Slutligen, visst är det en slags tanke och mänsklig grundförutsättning att den yngre generationen kommer in i sin fulla kraft ungefär samtidigt som den äldre sviktar. Yngste sonen kan nu hjälpa till vid särskilt tunga situationer och likadant var det på nybyggartiden.
Här ett rätt långt utdrag från vår favoritbok "Nybyggares Dagliga Leverne" av Vilhelminas storhet O.P Petterson. Det handlar om när nybyggaren Gustav Arvidsson i Dåres sätter upp det allra första huset till sin familj på det nya Hemmanet.
Det mesta har han klarat själv men nu har det kommit till takstockarna och han måste ha hjälp. Äldste sonen Arvid känner att han för första gången är verkligen nyttig för familjen. Både vår och Dåresfamiljens söner heter alltså Arvid. Men vår Arvid är namngiven efter sin fars morfar. Båda pojkarna är också lika gamla när dessa berättelser utspelar sig (13 år), fast med nästan 200 år mellan sig.
Sonen Arvid skulle nu få vara sin fader behjälplig. Fadern hämtade från kåtarittet en ganska grov navare. Han lade upp en klove på ställningen, lade dit upp navaren och pinnarna och klättrade upp på ställningen och uppmanade Arvid att klättra upp och ställa sig på mitten av ställningen. Fadern lade nu upp kloven, så att den kom att ligga tätt utefter väggens övra sida. Gossen fick nu gripa fast tag i kloven och hålla den orörligt fast mot de stående stockarna, medan fadern i största hast borrade ett navarhål genom kloven och en av stockarna bakom den och slog in en pinne genom hålet, varefter han skyndade till klovens andra ände och borrade in en pinne där. När han hade borrat i en pinne i klov mitt, fick Arvid släppa sitt tag. Fadern borrade sedan in ett stort antal pinnar genom kloven och de stående stockarna. På samma sätt fästade han den andra kloven mot den på utsidan och hade nu väggband på ena väggen. I rät vinkel från östra änden av väggen började Gustaf Arvidsson ställa upp de oliklånga stockarna.
Med Arvids hjälp borrade han fast de korta klovarna uppe på
tvärväggen både på in- och utsidan av väggen, och till sist högg han bort de
små stumparna av de olika långa stockarna, som stucko upp över de uppfästade
sneda klovarna, och högg in i de sneda klovarna och stockarna mellan dem grunda
skåror för krogpåsen och sidoåsarna. Under de närmast följande dagarna ställde
husbonden upp de två andra väggarna och borrade med Arvids hjälp fast klovar
utefter övre kanterna av dessa väggar. Men nu återstod för honom ett besvärligt
göromål: han skulle föra upp på väggarna takåsarna. Han hade huggit till tre
ganska späda takåsar, och sedan han hade tagit noggranna mått på vägarna, hade
han huggit in skåror i åsarnas ändar. Men nu skulle dessa åsar föras upp på
taket. Men Arvid menade, att han skulle kunna hjälpa till aven i det arbetet.
Gossen klättrade upp på den höga ställningen vid ena gavelväggen. Fadern rullade
upp åsstocken på ställningen och sköt upp änden av åsen på gavelväggen och nu
gällde det för Arvid att hålla fast stockänden, så att fadern kunde slippa till
att lägga upp stocken på taket.
Det lyckades Arvid att hålla kvar stockänden
och efter några minuter låg stocken på taket och nu kunde de lätteligen rulla
upp stocken efter det svagt sluttande röstet och fadern lade in skåran på åsen,
och skyndade till andra röstet och lade även där in skåran på åsen i skåran uti
röstet. På samma sätt förde de upp de två andra åsarna.
Det lyckades så väl, att åsarnas överkanter nådde alldeles
jäms med överkanterna av väggbandsklovarna på röstväggarna. Arvid kände sig
glad och därtill stolt över, att han hade dugat till att hjälpa fadern i det
kinkiga arbetet med åsarna."
OBS: om berättelsen framstår som något ologisk för den som kan byggande så beror det på att jag beskurit vissa delar som inte har direkt koppling till Arvids insatser. Om ni är intresserade av den fulla historien går det bra att köpa boken på diverse antikvariat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar